bibbibopp

Min pappa lärde mig tidigt i livet att dåligt samvete ska man ha fan för allt... På nåt sätt talade han om för mig att man inte dög oavsett vad man gjorde! Han visade mig att det spelar ingen roll hur mycket du än försöker så kan du aldrig klara nåt till 100 %

 

Idag förstår jag varför han gjorde så!! Det va HAN som hade såna åsikter om sig själv. HAN hade fått den uppfostran av sina föräldrar!

Men hur kommer det sig att ja valde samma väg som han?? Varför ändrade ja inte på mitt öde??

Om du intalar en människa att den inte klarar av att hoppa på ett ben så lovar ja dig att människan kommer aldrig klara det!!

Det är enkelt att manupulera med en annan människas öde! Om människan inte väljer att göra ett val!

 

Se på barn: varje gång de ramlar så ställer de sig upp igen! Varför? Ingen har talat om för dem att de ska göra så utan de finns inom dem?!?!

Varför kan det då inte vara så för oss vuxna? Måste vi alltid ta besluten via våra lärodomar? Eller kan vi göra ett val?

Men nu sitter ja här å har gjort val. Men de irriterar mig. För på nåt sätt så känns det som om ja sätter andra före mig själv?? Ja måste hela tiden tvinga mig själv att knipa käft för att ja ska bevisa att ja klarar av att vara en större människa! Jag väljer att vara lycklig men till vilket pris? Hur länge kommer ja orka. Eller tar det bara tid att ändra på sig?

Fick höra av gubben att "ja har varit så snäll mot han" hela veckan...hmm vem gynnar det? Visst han e lycklig men e ja det? Vad gör han för mig?

 

Vad ska ja göra för val nu??